Så sjukt less och arg man kan bli på vissa av sina familjemedlemmar.
Det är tamefan bra att jag kan få stöd tips och råd från utomstående runt omkring mig istället.
Jag menar det är ju tillräckligt jobbigt som det är nu med ett tungt beslut om en avlivning av min närmaste och älskade vän. Dessutom av den jag älskar som mest och som funnits dag som natt vid min sida och i vått och i torrt och alla slags väder. Så helt plötsligt så ska hon bara försvinna ur mitt liv. Kommer bli ett stort tomrum efter henne och en stor saknad sen.

Men som sagt trots allt detta så är det inte nog med för sorgs arbetet. Utan familjemedlemmarna ska även tjafsa och bråka om pengar och fatta nya beslut om vilka olika sätt det ska ske på. Men tyvärr så har jag tyvärr märkt av att dom som igenligen ska stå mig närmast dom har ingen empati för den starka och djupa kärlek jag känner för min Älskling. Tror dom aldrig kommer att förstå det hela.
Det är detsamma dom kommer aldrig förstå sig på mitt funktionshinder eller min psykisk ohälsa med depression och ångest. Det är något dom aldrig kommer förstå sig på tyvärr.

Men det kanske har sin förklara till det hela varför jag för det mesta vill försöka klara mig själv så mycket som det går utan att begära hjälp från andra. Trots att jag gått igenom en del misstag jag förhoppningsvis lärt mig av.
Men när detta är över så kan jag försöka ägna mig åt mig själv och min sorgs arbete.
Sen får det ta den tid det tar.
Men jag vet i alla fall att efter 28 Februari på Måndag så kommer jag i alla fall ta en paus i från vissa familjemedlemmar ett tag tanken på att dom sårat mig känns det som.
Men men jag ska försöka att inte gräva ner mig djupare i det här utan försöka gå vidare trots att jag sörjer. Men det gör som sagt ont då dagen tyvärr närmar sig.

Har i alla fall nu beställt det finaste man kan ha där jag ska bevara min mest Älskade Älskling sen.