Asså jag förstår inte hur vissa kan vara så känslokalla. Knappast att min älskling har kraftigt inskränkt rörelsefrihet. Hon känns fortfarande så pigg utåt. Bortsett från stor tumör och kennelhosta liknade symtomer och otroliga snarkningar. Annars så känns hon pigg i övrigt. Vissiligen hade en andning som lät som hon kippade efter andning och andades in istället för ut.
Är så enormt svårt beslut det är och det gör mig så otroligt ledsen så man känner av ångest och deprissionen.
Och då underlättar det tame fan inte det med att bonus pappa ringer och medelar att min bror som är jägare kan släppa ut henne i skogen och avliva henne med ett skott. Men vad fannn säger jag. Är dom totalt dumma i huvudet så gör man inte med någon man älskar så oendligt mycket.
Så av detta vart jag extremt sårad och ledsen så brast ut i panik tårar.
Nä så får man bara inte gå till väga med min älskling.
Hon ska få somna på annat sätt.
Jag pallar inte med att träffa mina föräldrar på ett tag nu efter detta beslut som dom känner att dom vill ta.
Men den biten klarar jag inte av.
Jag har levt med henne dag som natt. Och jag älskar henne så förbannat jävla mycket.
Så, så gör man bara inte.
Ja vissiligen så visar hon kanske inte utåt för mig men efter som hon är så pigg fortfarande så tycker jag att jag faktiskt vill få vara nära henne vid hennes sista stund tillsammans med mig och min dotter.
Hade kanske varit annat om hon bsr påkörd eller annat eller så pass lidande så jag ser det ja då hade mitt tanke sätt kanske sätt ut annolundare.
Men nej inte i detts läge som det är nu. Då väntar jag hellre istället och tar mina sists dagar tillsammans med min mest Älskade Älskling.
Så sjukt ledsen på hur vissa människor änns tänker.
Dom har värkligen ingen förståelse för depression, ångest eller funktionshinder heller känns det som. Om dom hade förstått det så hade dom kanske kunna tänka om hur man tar sådana situationer på rätt sätt.
Hatar dem och detta just nu.